Ett ägg kommer lastat

04 maj, 2012 av pushingdaisies

Det är något oerhört tillfredställande med att odla i ägg. Formen och symboliken liksom.
Har precis dragit igång andra omgången äggskalsodling, och den här gången kom jag ihåg att sticka hål i botten, så att det blir nån sorts dränering.

Viola odorata – en besatthet

24 april, 2012 av pushingdaisies

För några veckor sen blev jag lite överraskande besatt av violer. Jag vet, jag vet, ”blommor är töntiga” etc, etc. Men violer går ju faktiskt både att äta och göra medicin av.
Tydligen är också det där violämnet som man gör godis av lite lätt beroendeframkallande, vilket skulle kunna förklara varför jag helt nyligen stod i min favoritplantbutik med famnen full av violplantor och något vilt i blicken och hojtade, ”Men jag vill ju stoppa dom i MUNNEN!” till en trevlig personalkvinna.
Hon hade precis berättat för mig att typ alla växter som inte säljs som grönsaker är besprutade. Butiksbiträdet sa att, för att vara helt på den säkra sidan, ska man helst vänta ett helt år innan man äter upp sina krukväxter. Orka liksom.
Kruxet är bara att om man istället sår violer från frö måste dom stratifieras (köldbehandlas), vilket också betyder ett års väntan på färdiga blommor.
Så ett år it is… Då kommer de här stackars söndersprutade krukväxterna att vara rena.
Men passa dig i april 2013, då kommer jag att stå upp till armbågarna i bronkitlösande violte, sockerfrostade violer på bakverk, eteriska viololjor (en av de dyraste doftämnen som finns) och olivviolhudkräm som hjälper mot eksem.

Ingen tid att chilla

03 april, 2012 av pushingdaisies

Dags att dra igång den här säsongen med chilisådd nu.
Jag har redan satt Anaheim, repris från förra året, med långa, milda, ljusgröna frukter.
På tips från Agnes har jag satt i äggskal – när det är dags att plantera om krossar man försiktigt skalet och som sen får följa med ner i nästa kruka för att kalka jorden.
Och sen har jag fått sorten Bulgarian Carrot gratis på posten från Sesams systerorganisation i Danmark. Den är hetare, så de frukterna kommer jag stoppa ner i olja som sen går att använda i matlagning, eller som massageolja på onda muskler och kalla fötter (OBS tvätta händerna efter användning – har man glömt det en gång gör man det aldrig igen). Får jag mycket över kommer jag även att dela och torka frukterna på min torkolla, för vintervärme.

Stadsodling – ett rant om grönsaksnoja

17 mars, 2012 av pushingdaisies

Hej här kommer ett rant som svar på en enkel fråga i kommentaren till senaste inlägget.
En av de vanligaste frågorna när man pratar om stadsodling brukar handla om just avståndet till närmaste väg. Vilket är en helt legitim fråga. Det är klart att man inte ska odla under dåliga förhållande, eller på nån gammal industrimark där kvicksilvret står som spön i backen.
Men så här brukar jag tänka med stadsodling: vad vet vi egentligen om hur grönsakerna vi köper odlats?
Med allra största sannolikhet växer de nära en väg eller flygplats för att transporten ska bli så billig som möjlig. Åk bil genom södra Sverige och du kommer att ha en utsikt av grönsaksfält åt båda hållen. Potatis, majs, lök, bönor, jordgubbar. Och det är i Sverige, där gamla lager av utfasade bekämpningsmedel varit slut i många, många år. I andra länder, där förbuden kommit senare, jobbar man fortfarande på att tömma sina lager…
Så förutom det – förutom att köpegrönsakerna med största sannolikhet vuxit ÄNNU närmare en väg än vad dina egna stadsodlade grönsaker – så finns alltså även de här variablerna att förhålla sig till: jord, gödsel, vatten.
Hur ser gifterna i jorden ut där de köpta grönsakerna odlats? Om det är en grönsak som inte kommer från Sverige kan det vara allt från gammal DDT till utbrunnet uran.
Och hur har de gödslats? Är det nåt skumt konstgödsel? Eller om det är kogödsel, vilken typ av insektsmedel/ogräsmedel/svampgift har kornas foder besprutats med? Och vilka mediciner har de fått?
Hur har grönsakerna vattnats? I ett stilla duggregn av rabiessmittade vildhundars dregel? (Ok, nu tappade jag det, men du hajar poängen)
Alla de här sakerna har du full koll på när du odlar grejer i stan.
Så även om det bara handlar om tre månader om året så är det i alla fall tre månader när du med säkerhet kan stryka DDT, teslor och rabiesdregel från listan över lunchingredienser.
I höstas sändes en jättefin och konkret och konstruktiv debatt i programmet Odla med Stadsgrönt, som egentligen inte alls handlade om just det här ämnet, men ändå kanske lite. För mer inspiration om möjligheterna kring stadsodling, lyssna på det HÄR.

Årets två första (misslyckade) odlingsprojekt

11 mars, 2012 av pushingdaisies

Du vet hur man – i teorin – ba, ”Mm, hemmaodlad krasse!”. Men sen – i praktiken – blir helt ”Uäh, extremt jordig krasse!”?
Så har i alla fall jag alltid känt. Och jag har aldrig velat odla krasse i blöt bomull eftersom det känns som ett sånt slöseri med bomull, och kanske även för att jag tänker att det finns blekmedel kvar i bomullen som man får i sig då (obs helt och hållet en fri fantasi från min sida – kan vara totalt felaktigt). Men så nu, när man är hemma igen från Frankrike, så startade jag ett experiment bestående av tidningspapper i botten på ett krukfat, strösslat med krassefrö och täckt av vermiculit. Ingen jord. Tidningspappret håller fukten. I teorin. I praktiken gifte sig det där lite slajmiga som bildas kring skalet på krassefröet med den fuktiga vermiculiten på ett sätt som skapade ett tak av hård vermiculit ovanpå krassen. Det sitter så hårt att jag inte kan pilla bort det med mindre än att jag även välter krasseplantorna, som ju alltså bara står och balanserar på tidningspappret. DOH! som Home Simpson skulle ha sagt.
I samma veva startade jag en omgång bönskott i mitt speciella skott-odlings-tråg (som faktiskt brukar fungera väldigt bra). Bönskott, frågar du nu, funkar det på samma sätt som ärtskott? Ja, säger jag då, det trodde jag eftersom jag blandade ihop bönor och ärtor. Herregud vilket rookie-misstag. ÄRTskott och BÖNgroddar är det ju. Inte bönskott. Så nu står jag här med en omgång flygande krassefat, och en omgång förtorkade bondbönor som verkar stirra surt och anklagande upp på mig med sina halvöppna bönhalvor i en sorts ”Men vars e jorden, pucko!?”-grimas.
Äventyret fortsätter.

Rovfrö

24 februari, 2012 av pushingdaisies

Jag tycker ju så klart att den här rubriken är helt hysteriskt rolig: rovfrö, du vet, som i rovfågel. Fast här handlar det så klart om frön som ska bli rovor. Eller i alla fall nåt liknande. Sen några månader tillbaka befinner jag mig i Paris, på flykt undan vintern. Och bara grönsaksdiskarna här ger mig dåndimpen. Men sen en dag tog min man med mig till en fröbutik…
30 euro senare kommer jag nu resa hem med en hel drös mystiska grejer. Men de fröer som jag är kanske mest uppspelt över (framför allt eftersom det känns som om chansen att det faktiskt blir nåt av dem) är de som jag på svenska tror kan heta kanske svart rädisa. På franska heter den radis noir. Köttet är vitt och pepprigt, precis som rädisans, men mer kompakt, som rovans. Storleken är mellan en tjock morot och en kassavarot. Men det kanske allra coolaste är skalet, som är mattsvart och sammetsaktigt. Inte så där lilasvart, som svarta tulpaner, utan kolande, beckigt, strävt, ogenomskinligt svart. Och tjockt. Här i frankrike förvaras de i rumstemperatur, trots att det är en rotfrukt.
Så här lät agitatorn i mitt huvud när jag övertygade mig själv om att en fransk grönsak VISST kommer att växa och trivas i sverige:
”Men hallå, det är liksom en RÄDISA. Sverige är som gjort för rädisor! Och även om jag kanske inte lyckas få upp den i kassava-storlek, även om jag bara lyckas odla fram en radis noir som är stor just som en rädisa, så kommer det ändå att vara KOLSVARTA rädisor till midsommar!”
Ja du hör ju, det gick inte att vinna den diskussionen.

Här firar jag inköpet med en öl och ett kapitel i Possum Living

Going boldly where no gardener has gone before

23 december, 2011 av pushingdaisies

Plötsligen så händer det. Plötsligen står man där och steker sallat.
Det var de senaste årens stora trendsallat, Little Gem, som fick mig att göra det.
Little Gem har ju hajpats av en massa olika anledningar – den är snabb, snygg, god och så har den ett knutet hjärta, som en endive ungefär. Fast utan allt hazzle det innebär att odla endive.
Jag har aldrig odlat Little Gem, jag har köpstopp på frö och måste odla upp all vanlig krus-sallad som jag köpte i tron att det var endive först. Men för några dagar skulle vi göra caesarsallad och i affären, precis bredvid romansallaten, låg det en massa Little Gem, med sorten utmärkt på förpackningen och allt (det är så man vet att hajpen är etablerad – när sorten får ett namn i butiken).
Och efter några dagar av helt vanlig, rå caesarsallad var vi framme vid de omtalade hjärtana. De som enligt Hugh Fearnley-Whittingstall ska tåla en gnutta värme…
Sagt och gjort, fram med grillpannan, upp med värmen, på med lite rapsol på det kluvna hjärtat (den lilla fasta biten längst ner får vara kvar, så att inte bladen ramlar isär. Men ät den inte, den är bitter). Sen snabbt ner i pannan. Hjärtat ska inte bli genomvarmt, det ska bara bli lite grillstreck på varje sida.
Jag la hjärtat på rygg på tallriken, ringlade ner fyllig, salt caesardressing mellan bladen och rev över parmesan.
Jag gillade resultate: den friska salladssmaken var helt borta, ersatt av en fyllig, grillad, smörig smak.
Helt klart värt att testa.

Nässelfest

12 december, 2011 av pushingdaisies

Oh, läste precis (nånstans, ej säker på var, håller på att försöka komma ikapp i försummad trädgårdslitteratur) att det går att grodda nässelfrö! Coolt va? Det är ju för sent nu, men till hösten ska här samlas.

Squashing Time

07 december, 2011 av pushingdaisies

För ett litet tag sen blev den sista biten squash dålig, men innan dess hade jag hunnit laga ett halvt uppfunnet squash-pasta-recept till perfektion. Det tog bara fem dagar av ingen annan mat.

Originalreceptet kommer från Jamie Oliver och innehåller broccoli, och det är en av mina favoriträtter som min man lagar.
Inte för att Jamie är någon traditionalist, men jag tror att efter de här små ändringarna skulle ingen italienare någonsin kännas vid receptet. Ändå tycker jag det känns italienskt.

Det ser svårt ut, men är extremt enkelt. Du behöver pasta, zucchini, gul lök, pecorino och eventuellt lite, lite chili.

Koka bra pasta (sån som är skrovlig, inte slät) i saltat vatten, nästan mjuk.
Under tiden värmer du smör eller olja i en gryta – det blir aldrig så varmt, så smör går bra.
Riv lök – inte jättemycket, bara för smaken.
I med löken i smöret.
Riv zucchini – mer än löken, ganska mycket till och med.
Ner i löksmöret.
Fräs och kryda med några flarn chili. Vänta med salt.
Nu borde du ha en situation där pasta står och kokar och zucchini/lökblandningen har börjat ge ifrån sig ganska mycket vätska. Låt allt fortsätta så tills pastan är nästan klar, och ta sen, med en pastatång eller nåt, och lyft över spagettin i zucchinigrytan och låt den koka klart där. Spä med lite mer pastavatten om det behövs (det brukar det göra).
På med lock, och låt pastan koka i det MYCKET korta vattnet – det ska alltså vara bara som en skyl på botten, så du får röra lite då och då.
Riv pecorino (gärna romana) på finaste delen av rivjärnet.
När pastan blivit mjuk, rör ner lite pecorino, och spä med ytterligare vatten. När pecorinon är helt smält, blanda i lite till, och så lite vatten, etc.
När konsistensen är som en krämig, saltig, zucchinig risotto – fast med pasta istället för ris – är du klar. Ha eventuellt på lite svartpeppar.
Värmer dödsskönt i vinterkistan.

Snygg häck

19 november, 2011 av pushingdaisies

Ja, jag erkänner, jag gjorde det här inlägget enbart för att få använda den här rubriken som jag precis kom på.
MEN det var faktiskt en väldigt snygg häck i senaste numret av The Garden.
Det är björnbär och murgröna, men innan jag läste bildtexten trodde jag det var björnbär och humle, vilket också kändes som en sån himla bra idé. Vi har lite problem med vår björnbärshäck eftersom den aldrig vill tjocka till sig. Och några remsor humle i den skulle göra jobbet på ett kick.
Unga humleskott går att äta, och kottarna är potenta som lugnande medel (det är humlen som gör öldrickare sömniga). Några torkade humlekottar i kudden kan hjälpa om man har svårt att sova. Det kanske var inbillning men jag torkade några i vårt hus för ett tag sen, och blev helt groggy bara av att vara därinne.