Du vet hur man – i teorin – ba, ”Mm, hemmaodlad krasse!”. Men sen – i praktiken – blir helt ”Uäh, extremt jordig krasse!”?
Så har i alla fall jag alltid känt. Och jag har aldrig velat odla krasse i blöt bomull eftersom det känns som ett sånt slöseri med bomull, och kanske även för att jag tänker att det finns blekmedel kvar i bomullen som man får i sig då (obs helt och hållet en fri fantasi från min sida – kan vara totalt felaktigt). Men så nu, när man är hemma igen från Frankrike, så startade jag ett experiment bestående av tidningspapper i botten på ett krukfat, strösslat med krassefrö och täckt av vermiculit. Ingen jord. Tidningspappret håller fukten. I teorin. I praktiken gifte sig det där lite slajmiga som bildas kring skalet på krassefröet med den fuktiga vermiculiten på ett sätt som skapade ett tak av hård vermiculit ovanpå krassen. Det sitter så hårt att jag inte kan pilla bort det med mindre än att jag även välter krasseplantorna, som ju alltså bara står och balanserar på tidningspappret. DOH! som Home Simpson skulle ha sagt.
I samma veva startade jag en omgång bönskott i mitt speciella skott-odlings-tråg (som faktiskt brukar fungera väldigt bra). Bönskott, frågar du nu, funkar det på samma sätt som ärtskott? Ja, säger jag då, det trodde jag eftersom jag blandade ihop bönor och ärtor. Herregud vilket rookie-misstag. ÄRTskott och BÖNgroddar är det ju. Inte bönskott. Så nu står jag här med en omgång flygande krassefat, och en omgång förtorkade bondbönor som verkar stirra surt och anklagande upp på mig med sina halvöppna bönhalvor i en sorts ”Men vars e jorden, pucko!?”-grimas.
Äventyret fortsätter.

För ett litet tag sen blev den sista biten squash dålig, men innan dess hade jag hunnit laga ett halvt uppfunnet squash-pasta-recept till perfektion. Det tog bara fem dagar av ingen annan mat.

Originalreceptet kommer från Jamie Oliver och innehåller broccoli, och det är en av mina favoriträtter som min man lagar.
Inte för att Jamie är någon traditionalist, men jag tror att efter de här små ändringarna skulle ingen italienare någonsin kännas vid receptet. Ändå tycker jag det känns italienskt.

Det ser svårt ut, men är extremt enkelt. Du behöver pasta, zucchini, gul lök, pecorino och eventuellt lite, lite chili.

Koka bra pasta (sån som är skrovlig, inte slät) i saltat vatten, nästan mjuk.
Under tiden värmer du smör eller olja i en gryta – det blir aldrig så varmt, så smör går bra.
Riv lök – inte jättemycket, bara för smaken.
I med löken i smöret.
Riv zucchini – mer än löken, ganska mycket till och med.
Ner i löksmöret.
Fräs och kryda med några flarn chili. Vänta med salt.
Nu borde du ha en situation där pasta står och kokar och zucchini/lökblandningen har börjat ge ifrån sig ganska mycket vätska. Låt allt fortsätta så tills pastan är nästan klar, och ta sen, med en pastatång eller nåt, och lyft över spagettin i zucchinigrytan och låt den koka klart där. Spä med lite mer pastavatten om det behövs (det brukar det göra).
På med lock, och låt pastan koka i det MYCKET korta vattnet – det ska alltså vara bara som en skyl på botten, så du får röra lite då och då.
Riv pecorino (gärna romana) på finaste delen av rivjärnet.
När pastan blivit mjuk, rör ner lite pecorino, och spä med ytterligare vatten. När pecorinon är helt smält, blanda i lite till, och så lite vatten, etc.
När konsistensen är som en krämig, saltig, zucchinig risotto – fast med pasta istället för ris – är du klar. Ha eventuellt på lite svartpeppar.
Värmer dödsskönt i vinterkistan.