Archive for januari, 2011

Rien n’est plus belle que la nature

110106 av pushingdaisies

Sötnosarna på Huh Magazine bad nyligen mig (jag vet, MIG!) att kurera tio bilder åt dom.

Jag var ju så klart tvungen att få in nåt om odling där också.

Kolla bilderna HÄR.

Bivaxljus – Katt-edition

110103 av pushingdaisies

När december var som allra kallast gav sig mannen iväg till Barkaby på lunchen. Maten var knapp, kylan hård och förvirringen hos lokalbefolkningen total. Efter en lång promenad längs en cykelstig hittade han en carport i ett industriområde. Han ringde på. Inget svar. Han gick in. Ensamhet. Stora, UFO-liknande människodräkter hängde längs väggarna. Han hade kommit till Lovö Honungs bi-butik.

En liten man dyker upp, främmande språk talas, en kitten lokaliseras.

Som belöning för mannens polarresa fick jag världens finaste julklapp: en gjutform för bivaxljus formad som en katt.

Om nån vill träffa mig nästa år så kommer jag vara den galna tanten med Don King-hår som säljer minutiöst uppradaded bivaxkatter på Peppar & Pumpa.

OBS! Don’t try this in your favourite pot. Jag har redan totalkvaddat en gryta.

River Cottage Comeback!

110102 av pushingdaisies

Hugh Fearnley-Whittingstall och River Cottage är tillbaka på SVT! Why haven’t i been informed!?

Måndagar 18.15, eller på SVTplay där jag upptäckte det. En av de saker jag älskar med Hugh och Det goda livet är att han är som en parodi på Jamie Oliver. Ok visst, Jamie Oliver känns ungefär lika äkta som femkronors saffran i Marocko, men han verkar ändå ha någon sorts idé om vilka “vanligt folk” är. Hugh, som gick på Etons pojkskola när han var liten, befinner sig på en så hög social nivå att arbetarklassen bara är en prick på horisonten bakom honom. Jamie omger sig med härliga “lads” som gillar öl, fotboll och ryggdunkar. Men när Hugh castar lite riktigt folk så är det fetton från englands heroinhuvudstad som säger saker i stil med “Ah’ll eat anyfing, crisps and bacon and and and crisps…. Yeah, anyfing really.” Jag älskar det. Dels så säger det något ärligt om vad Hugh och hans producenter tror att vanligt folk är, och dels säger det något ärligt om hur vanligt folk faktiskt är. Folk är inte smarta och härliga och kärnfulla hela tiden. Vi är sunkiga också. Och om Hugh hade framställts som nån sorts superperson hade det så klart varit obehagligt, men han misslyckas ju med saker hela tiden! Tappar ärtorna till ärtsoppan i leran (och maskerar det genom att bara skölja av dom och inte säga nåt), spiller, misslyckas med kycklingen, bränner brödet, blir lurad av sina kompisar.

Sen älskar jag även det där “Can i eat it?” som han säger hela tiden. Om allt. När teamet är och hälsar på en lama-farm till exempel. Det påminde mig  om det där avsnittet av Trädgårdsfredag när Mandelman visar att det går att äta typ asp-blommor eller nåt. Han böjer bara ner en gren på trädet och betar en tugga. Sen tittar han på grenen och säger, “Oj, här sitter det en halv spindel.”

Finaste receptet i senaste avsnittet var en pumpapuré gjord på pumpa i ugn, kryddad med en mix av salvia, timjan och hackad vitlök. För folk, som Hugh, som gillar att äta kadaver, kan man lägga till kammusslor och bacon.