Blue Belle-recension

120702 av pushingdaisies

I vår familj har det under en längre tid höjts röster om att vi borde odla “en mindre fjompig potatis.”
Efter några av år av amandine och cherie och andra fransyskor så letade vi i våras alltså efter King Edward, den karligaste potatisen som finns. Bara för att upptäcka att den borde rödlistas. Den hade funnits på några utvalda finsmakarställen, men var slutsåld överallt. Istället tog vi blue belle, som kanske har ett fjompigt namn, men som ska vara väldigt lik just King Edward.
Nu är första ruggen skördad. Under lite av pistolhot, eftersom blasten fått bruna fläckar och ruttnat och det här alltså är vår första erfarenheter av sjukdomsangripna grönsaker.
Under blasten fanns två ljuvligt vackra knölar, vitgula med klarlila färgdroppar här och där på skalet. Den ena potatisen visade sig vara angripen, medan den andra var frisk och fin. Jag åt den till lunch idag, kokt och naken, så när som på lite smör.
Smaken var magnifik. Glöm fräschör. Alla smakar som har med blue belle att göra handlar om smör, salt och grädde. Lite som att ta en tugga sommarvarm vispgrädde med örsalt. Det låter äckligt när man beskriver det så, men jag lovar, det var det inte.
Om det inte vore för sjukdomen skulle jag säga att vi har en vinnare.
Nu ska jag sörja den förstörda potatisen och försöker googla upp vad felet är.

3 kommentarer om “Blue Belle-recension”

  1. StF skriver:

    “Mycket lik King Edward men med bättre motståndskraft mot sjukdomar.” Nja…

  2. pushingdaisies skriver:

    EXAKT!

  3. LarsJaco skriver:

    Suverän smak!!

Skriv en kommentar