Detta har hänt!

20 december, 2014 av pushingdaisies

Jag står å vevar med en pepparrot på omslaget till Koloniträdgården nummer 4/2014! Och Ulrika Flodin Furås har skrivit så jäva fint om lotten i tidningen. Asså, missförstå mig inte nu, jag älskar att prata med icke-odlare också, men det är nåt speciellt med odlare ändå. Att få prata odling med nån som kan genomskåda en när man har fel och upptäcka små specialgrejer… Så här skriver Ulrika på ett ställe:

Den är som ett samtal Elins lott, fylld av citat och apostroferingar och referenser. Som besökare blir man riktigt munter över allt det lekfulla, det välodlade omsorgsfullt skötta. Förtjust när man hittar ett hörn som är ett citat från någon trädgårdstänkare eller trädgårdsdesigner. I så måtto är den en smula intellektuell, eller kanske mer smart. Men framförallt är det en alldeles förtjusande plats.

Jag känner mig så SEDD!

Tidningen kommer till alla som har kolonilott (tror jag), men HÄR skriver Ulrika att man kan höra av sig till henne för att få tag på ett nummer också.

Nu ska jag sätta mig och läsa om han som odlar i grus och gräs.

Vad dom pratar om när dom pratar om icke-ekologi

26 november, 2014 av pushingdaisies

Alright, debatt-tajm!
Du vet den där skitstormen som blåste upp kring dom där schnubbarna på SLU? Om du missat kan du lyssna på debatten i P1, där en av dom (Thomas) argumenterar mot ekologisk odling, baserat på en debattartikel om en rapport som dom skrivit. Utifrån det Thomas sa på P1 är premissen typ så här:

- Ekologisk odling ger inte lika hög avkastning som besprutad, konstgödslad odling, så om ALLA odlade ekologiskt skulle det antingen gå åt så pissemycket mark att vi inte skulle få plats, eller så skulle det bli svält. Jag tror den exakta avkastningen i mat han nämnde – vid en omställning från icke-eko till eko – var “hälften”.

Och nu tänker du att jag så klart är helt emot den här, MEN snulle fick du. För jag väljer att läsa mellan raderna. Och detta är vad jag hör:

1. Jag utgår ifrån Thomas Kätterer på SLU och hans forskarkompisar vet att vi redan nu använder så pass pissemycket mark till matodling att människor och djur (till exempel i regnskogen) inte får plats. Och att samma – men även andra – människor svälter på grund av sättet vi odlar, tillverkar och konsumerar. Så, alltså föreslår de en av två saker:
a. att vi blir drastiskt färre människor.
b. att vi äter/konsumerar hälften så mycket.

1b., andra underförslaget, är ganska okomplicerat. Jag skulle kunna börja äta hälften så mycket imorgon utan att må dåligt av det, och om inte alla andra tränade så förbannat mycket så skulle det säkert funka för alla andra också.

1a. är lite mer komplicerat. Det finns till exempel en massa dysterkvister som pratar om hur tråkigt det kommer att bli för människor som åldras i en värld där befolkningskurvan (hmm, heter den så? Den där modellen som visar hur många unga och hur många gamla det finns i världen…) ser ut som en triangel som står på nosen. Tänk så här: högst upp i den upp-och-nervända triangeln finns alla gamla. De är flest. Längst ner i nosen finns alla nyfödda. De är den minsta gruppen i samhället. Och om det finns fler gamla slackers än vad det finns unga strebers så kraschar ekonomin (och antalet människor som kan lägga patiens för minimilön blir dessutom för få). Det finns de som säger att inte ens en befolkningskurva som ser ut som en dassrulle (lika många döende som nyfödda) är gott nog, utan att det verkligen måste vara en rättvänd triangel, med en pytteliten spets av jättegamla.

Men jag och Thomas säger screw pessimisterna – sluta skaffa barn NU så löser vi resten sen. OCH den goda nyheten är att det inte ens är en majoritet av människorna i världen som behöver sluta skaffa barn, det är nästan bara vi – eftersom vi glufsar i oss så enormt mycket mer mat än dom som bor där långtbortistan där all vår mat odlas.
För att sammanfatta: jag håller med om båda de här slutsatserna.

2. Kanske menar Thomas & vänner att den typ av eko-odling som förespråkas just nu, av till exempel Naturskyddsföreningen, inte är extrem nog? För att få en verklig effekt så måste vi införa småbruk, där varje jordbruk försörjer en liten skara människor i sin direkta närhet, och där alla människorna som befinner sig runt varje försörjningshub är ansvariga för att småbruket fungerar som det ska (till exempel inte slösar, tar cykeln för att köpa sina ägg, lämnar tillbaka sitt matavfall i form av kompost till bonden – kanske mot en liten rabatt på nästa inköp?!).
Även om jag håller med i teorin så känner jag att Thomas faktiskt är lite väl idealistisk här. Baby steps, Tompa, baby steps.

3. Ett tredje alternativ, som är det dom kanske pratar om när dom pratar om att odla icke-ekologiskt, är att de människor som lider mest av gifterna i icke-ekologisk odling – alltså bönderna (undersökningar på odlingar med grödor som genmodifierats för att tåla extra mycket roundup visar att dessa bönderna löper en ökad risk att drabbas av cancer) – inte betyder så mycket. En handfull bönder är ett lågt pris att betala för en nattmacka. Lite collateral damage – ungefär som med djuren och människorna i regnskogen – får man räkna med.
Den här slutsatsen håller jag inte med om.

Ängs-yra

10 september, 2014 av pushingdaisies

Ähmen kolla här vilken grym idé! Det är en miniäng anlagd ovanpå en minivedhög!

Riktiga ängar kräver ju en massa förberedelser: vilda, svenska ängsblommor är så tåliga att de storknar av näringsrik lerjord, alltså måste man liksom… javenne, typ skrapa bort den översta jordskorpan och ersätta med grus, sand och näringsfattig jord innan man kan så.

HÄR har man (eller mer specifikt Selina Botham) bara kastat ut ett gäng smala stammar direkt på gräsmattan, toppat med med jord och sått ängen ovanpå. Miniängen är en del av Jordans Wildlife Garden som tävlade på RHS Hampton Court Palace Flower Show 2014, och den användes istället för staket runt odlingen.

I teorin blir veden sen hemvist till småkryp och flygande insekter på jakt efter vinterbostad, och på sommaren matar ängen pollinerare. Personligen skulle nog dra i en jävla massa tidningar och halm under vedhögen också, för att döda allt ogräs därunder.

Det enda dåliga med den här genialiska grejen är att jag råkar veta att det är skitjobbigt att först hitta, och sen såga upp slanorna i rätt längd, efter att jag tvingade mannen att bygga den här gången till mig.

Svart potatis + vedgång

OBS viktigt ord upphittat!

30 augusti, 2014 av pushingdaisies

Fenotypisk plasticitet.

Jag läste det i New York Times på planet hem från Kongo (lång historia). Det var i en artikel som handlade om biologisk mångfald, om vikten av biologisk mångfald (en kedja är inte starkare än sin svagaste länk etc) och om odlarnas roll i att bevara den biologiska mångfald (stora, unika delar av naturen är körd pga invasiva arter, exploatering och förändringar i naturen, samtidigt bevaras och frodas många exotiska blommor i helt vanliga villaträdgårdar).

Hur som helst: fenotypisk plasticitet var det ord som skribenten använde för att beskriva vad som skiljer växters beteende från, säg, djur.

Så här: en växt sitter fast i marken. Det betyder att den inte kan fly när den ställs inför fara. Den kan inte heller attackera. Den sitter där den sitter, och måste alltså utveckla andra typer av metoder – som kan framstå som passiva – för att överleva i en hård värld. DET är fenotypisk plasticitet.

Aaaaah, identifikationen….

Solmogen stjärnfrukt, plockad från marken i Kinshasa

OBS cool växt upphittad: Död Mans Finger

06 augusti, 2014 av pushingdaisies

Den kallas också Narrbuske, blir 2-3 meter hög och är härdig zon 1-3. Sår du frö måste de stratifieras eller sås på hösten och den trivs i skugga.
Det är de avlånga, blåmärkesfärgade frukterna som gjort att folk börjat kalla den för Död Mans Finger. De ska smaka milt av honungsmelon. Mmmmm….
PS. HÄR är en lista på Död mans finger och 99 andra mysko frukter och grönsaker som folk på Kew Gardens tycker du ska testa.

Död mans finger samt levande kvinnas händer

Chili Out

04 augusti, 2014 av pushingdaisies

Det finns så SJUKT mycket olika chilisorter, och jag brukar typ alltid gå på kriteriet “kul typ”, vilket gör att jag till hösten står där med gården full av typ penispeppar och liknande. Men här är några som Royal Horticultural Society faktiskt kommit fram till är de bästa i sin klass. Dom är extra kompakta och lite korta i rocken allihopa, och passar alltså perfekt i kruka. Och så är dom härdiga till typ 5-10 grader. Alltså inte alls.

Peruvian Purple, en svart chili, precis som Pot Black.


Riot: 23 cm hög. Frukten är ljusgul och blir röd. Mediumhet.

Treasure Red: 26 cm hög. Ljusgul, sen orange, sen röd frukt. Mediumhet.

Demon Red: 33 cm hög, men passar extra bra i kruka. Frukten är grön sen röd. Mycket het.

Basket of Fire: 25 cm hög, passar extra bra i hängande korgar. Frukten är först gul med lila toner, sen orange, sen röd. Het.

Bolivian Rainbow: 32 cm hög. FÄRGGLAD! Ljust gula, lila, orange och röda frukter (hence: rainbow). Mediumhet.

Sparkler: 29 cm hög. Massor med gul frukt som blir röd när den är mogen. Mycket het.

Loco: 25 cm hög. Snygga, vit-lila blommor. Frukt som är lila sen röd. Mediumhet.

Krakatoa: 20 cm hög. Grön sen röd frukt. Het.

Spike: 33 cm hög. Grön sen röd frukt. Mycket het.

Prairie of fire: 17 cm hög. Stora mängder ljust gul frukt som sen blir orange och till sist röd. Mycket het.

Apache: 23 cm hög. Röd-gröna frukter. Het.

Pot Black: 36 cm hög. Både blad stjälkar och blommor är lila. Frukten är först lila och blir röd när den mognat. Het (på mer än ett sätt! *nudge nudge wink wink*).

Stumpy: 17 cm hög. Funkar på fönsterblecket. Små, gulliga frukter som går från gult, till orange, till rött. Mediumhet.

Ice ice baby

29 juli, 2014 av pushingdaisies

Nämen hallå där, mina drömmars grönsak, du som vägrar gro på något vettigt sätt hos mig.

Fröna är så små att jag får huvudvärk av att så dom, på friland så slaktar sniglarna hjärtbladen på ett sätt som gör att det aldrig blir nån växt och när jag sådde i krukor, på innergården, tog fåglarna dom (detta har alltså aldrig hänt mig tidigare).  Men på öländska Capellagården är isörten så här frodig.

När man tar i bladen känns det som att nudda en glasflaska i frysen med fuktiga fingrar, och när man lägger ett blad i munnen och trycker det mot gommen känns det som sköra iskristaller som krossas. Tillsammans med ostronört, som alltså smakar ostron, är det ett av mina coolaste blad.

Bamboo You

27 juli, 2014 av pushingdaisies

Den här bloggen har alltid varit lite av en anteckningsbok för mig. Allteftersom jag fick skriva mer och mer om odling (yay! och tack!) så försvann mer och mer grejer in i boken, istället för bara pladdras ut här. Men nu är boken klar, och mina anteckningsböcker/mail till mig själv/sparade sidor hotar att än en gång ta över livet.

Så, jag antar att det allra mest chockerande är att min allra första anteckning handlar om det allra mest förbjudna (*trumvirvel*): prydnadsväxt! Jag har kärat ner mig i bambu. Aggressiv, lynnig, fem meter hög bambu. Inte den där snälla sorten, som bildar en rotklump, utan den där elaka, invasiva som flyttar på sig om den inte är nöjd med var du planterat den. Tar sina rötter och drar. Eller ännu värre, om den trivs, kastar ut alla andra ur trädgården och tar över den själv. För att det inte ska hända ska man vara extremt försiktig, och jag läste det här rådet i nåt av alla de hundra gamla nummer av The Garden som ligger och skräpar halvlästa i lägenheten just nu.

  • När du planterar, använd en rotbarriär av till exempel korrugerad plast. Rotbarriären ska sänkas ner 1,2 meter i marken och sticka upp 7 cm över marken. Den måste gå hela vägen runt rötterna och även överlappa 30 cm.
  • Bland de klumpformande sorterna rekommenderas: fragesia (bäst), bambusa, borinda, chusquea, dendrocalamus, himalayacalamus, schizostachyum, shibataea, thamnocalamus.
  • Bland de “löpande” (som i att de drar på två skak av lammsvans):  phyllostacys (bäst – här ingår också drömbambun phyllostacys nigra, svartbambu, som är den jag vill ha), arundinaria, bashania, chimonobambusa, hibanobambusa, indocalamus, pleioblastus, pseudosasa, sasa, sasaella, yushania.

Justja, det här sjuka har hänt

21 mars, 2014 av pushingdaisies

Säg det inte till nån, men när jag startade den här bloggen – för, vad är det nu, fem år sen? – valde jag i hemlighet namn utifrån hur det skulle låta som titeln på en bok.

Det jag försöker säga är att det inte enbart är det år och ett halvt som det tog att skriva den som jag väntat på just det här tillfället.

Den The Secret Gardener, precis som bloggen, och innehållet är ganska mycket som här också, fast mer strukturerat och i vettiga kapitel som jag inte skrivit på fyllan. Stefan Fält, han som du känner här från bloggen som “mannen”, har gjort formen och Calle Stoltz har tagit bilderna.

Den finns till exempel på den HÄR fina butiken.

Vi har bestämt oss…

09 januari, 2014 av pushingdaisies

Vi ska skaffa ett litet äppelträd! Till våren, vilket kanske är den sämsta tiden att skaffa äppelträd, men skitsamma.

Just nu kämpar jag emot viljan att skaffa ett paradisäpple. Jag har en enormt soft spot för paradisäpplen, trots att det enda man kan göra med dem är typ gelé, och det enda man kan göra med gelé är att servera den till kadaver. Men liksom kolla in “Harry Baker” på bilden: blir som mest tre meter högt, har mycket mörka blad och djupt rosa blommor som The Garden beskriver som “exceptionally large and flamboyant”. Och så ganska stora äpplen med mörkrött kött, som ger en lila gelé.

Men jag går också tillbaka till det HÄR gamla inlägget, om äpplet Redlove era som har rött fruktkött, och de bra tipsen jag fick i kommentarerna:

David skriver att Leif Blomqvist berättar om äpplet “Veiniöum”, i boken “Våra fruktsorter”, som också har rött fruktkött. Sorten är estnisk och äpplet är främst bra till till saft, mos och vin. Pa64 fyller i med att Leif brukar finnas på mässan Nordiska trädgårdar, och tar in de träd man är sugen på.

Anne tipsar även om ett äpple som hon tror är Fagerö, som är fantastiskt gott att äta, har lätt rodnande fruktkött som färskt äpple och helt rosigt efter några månaders lagring.

Men borde man inte kunna ympa in lite paradisäpple på ett riktigt äppelträd? Malus som malus liksom.

Nu är enda problemet att trädet måste vara bisarrt jävla litet för att vi ska kunna knöka in det på lotten…