Bloggat om bär

Ja, jag erkänner, jag gjorde det här inlägget enbart för att få använda den här rubriken som jag precis kom på.
MEN det var faktiskt en väldigt snygg häck i senaste numret av The Garden.
Det är björnbär och murgröna, men innan jag läste bildtexten trodde jag det var björnbär och humle, vilket också kändes som en sån himla bra idé. Vi har lite problem med vår björnbärshäck eftersom den aldrig vill tjocka till sig. Och några remsor humle i den skulle göra jobbet på ett kick.
Unga humleskott går att äta, och kottarna är potenta som lugnande medel (det är humlen som gör öldrickare sömniga). Några torkade humlekottar i kudden kan hjälpa om man har svårt att sova. Det kanske var inbillning men jag torkade några i vårt hus för ett tag sen, och blev helt groggy bara av att vara därinne.

Dom e tebaka!

Sen jag skaffade mina allåkerbär har inte en enda person som besökt lotten låtit bli att trampa på dom. Det är något med bären och placeringen som gör att det är omöjligt att låta bli. Mannen trampar på dom minst en gång i månaden, och jag har satt foten på dom i alla fall ett par gånger. Jag minns särskilt en midsommarnaftonskväll som involverade en del eldsprutning och snedsteg, och efter det såg de inte ut att någonsin dyka upp igen.

Men här är dom i år igen, sötare än någonsin. Nu är det bara att vänta och se om det stämmer som det står i boken, att de behövs olika sorter för att det ska bli bär… Som vanligt när jag fattar beslut var det oerhört väl förberett, och alltså fanns det bara en sort kvar på Zetas när jag handlade.

Ursäkta mig, men jämför Audrey II från Little Shop of Horrors och det här väldigt mogna physalis-bäret. Lika som bär, på riktigt!

Jag är så väldigt mallig över att vi faktiskt tog oss samman och byggde en solfjäder-spaljé till svartvinbärsbusken förra året (och med ”vi” menar jag ”mannen”). Och nu är rätt tid (eller egentligen precis i slutet av rätt tid) att snofsa till spaljén. All buskig tillväxt från marken kan klippas ner, men spar en riktigt rak och fin ny gren. Sen tar man bort en av de gamla grenarna och ersätter med den nya. Om man upprepar varje år har man alltid färska och gamla grenar blandade och behöver inte förnya hela busken på en gång.

Så som jag fattat det (efter att jag ringt till en av alla mina härliga telefonrådgivare) så är det här rätt tid att klippa, eftersom man inte får lika stort ”svar” från busken, som om man klipper på senvintern. Klipper man nu hålls tillväxten nere, klipper man på senvintern peppar man bara busken att dra igång mer tillväxt.

Vi skapade vår spaljé på senvintern och har haft en explosiv tillväxt, så det borde stämma.

Här är en före och en efter bild.

FÖRE: rufsig och tufsig

Efter: short back and sides

Jag har vart på riktigt semester typ för första gången sen jag gick ut gymnasiet – woho! Jag tänker mig en bildkavalkad från fantastiska Örtagården på södra öland inom kort, men innan dess måste jag bara berätta om det bisarra som hänt.

Physalisen har mognat. Who would have thunk!? Bären är mogna när den lilla lyktan ramlar ner på marken, och de allra första fallna lyktorna var stora som knappnålshuven och smakade exakt som affärs-physalis, bara mycket, mycket mer.

Nu är vi uppe i en storlek motsvarande ett smultron, och smaken blir bara bättre och bättre. Här var ett mellanmål som jag åt alldeles precis för mitt vuxna livs första riktigt ordentligt lediga semester. Jag blev nästan mätt. Men jag tror inte vi är redo för oljekris och världssvält riktigt än.