Bloggat om höstsysslor

Jag läste precis att sniglar är aktiva från +5° och uppåt, och, precis som alla som trampat barfota på en i mörkret vet, framför allt på natten.
Det betyder att de borde ligga och sussa just nu, eftersom nätterna är kalla, men nej då, är man snigel så kommer man runt såna saker, och igår när jag var på lotten för att hämta några sista pak choi-blad såg de ut som dalmatiner. Helt prickiga. Av ashungriga minisniglar.
De goda nyheterna är att det här är en helt grym tid att bekämpa sniglar. Precis som på våren, innan grönsakerna kommit upp. Sprider man snigelpellets nu finns det ju inga distraherande grönsaker (förutom min stackars pak choi som numera ser knypplad ut), och snigeln går rakt på pelletsen.

Blev också glad när jag läste i Odlaren (jag går igenom förra vinterns alla nummer just nu) att en gammal SLU-forskare bekräftat att täckodling med gräs förvirrar kålflugor. Exakt samma sak som jag märkte när jag när jag la gräsklipp runt pak choien i somras.

I helgen var vi på lotten för att fylla den här lilla hundhagen med förr-förra årets fina kompost. De lite grövre, oförmultnade bitarna längst ner så det blir luftigt och genomsläppligt och så den smuliga matjorden högst upp. Vi började gräva i komposten och först var det så här, ”Oj här ligger det en mandelpotatis, den måste nån annan kastat hit, vad dråpligt.” Sen var det så här, ”Oh my god, hela komposten är smockfull med mandelpotatis!” Varför mandelpotatis? Vem vet! Kanske hade vi en kräftskiva för två år sen med mandelpotatis och kastade några gröna på komposten. Men helt klart är att de stormtrivts.
Det betyder så klart att det är för låg temperatur i min kompost, men jag bryr mig faktiskt inte. Jag fick fem kilo mandelpotatis utan någon som helst ansträngning! Mysteriet är så klart att vi inte sett någon blast alls, men whatever.
Det är inte den allra godaste potatis man någonsin ätit. Det kan ju bero på att några av dem redan börjat gro, men även på att vi faktiskt inte har någon aning om vad det är för sort. Men det har även fått mig att komma ihåg vad härligt det är med riktigt rustik potatis, sån man måste skala. All potatis nu för tiden är så färsk och skallös.
Det här betyder ju DESSUTOM att potatis alltså går jättebra att höstså! Så det har vi gjort nu. Några av de nyfunna potatisarna kastade vi i den nya komposten, och några planterade vi ordentligt i ett land.
Woho!

Nämen, det var ju så här pepparroten INTE skulle se ut…

Jag fick ungefär en rot som var tjock nog att liksom kalla för rot, inte bara rufs, och den är nu nerhackad i en flaska fin rysk vodka. Första snapsen togs till kräftskiva, och smaken var… jordig, med ton av rova. Har även fått tipset att den perfekta tiden att låta pepparrot ligga i vodka är två veckor.

Och det ska gå att äta unga pepparrotsblad också – vilket passar bra eftersom det var helt omöjligt att skörda alla rötter, och att jag alltså etablerat ogräset pepparrot på vår lott nu. Ska smaka som pepprig kål tydligen.

Note to self: börja driva amaryllisen tidigare än 1 december nästa år.

I förgrunden, amaryllis. I bakgrunden, inbrottstjuv?

Så den goda nyheten är att efter ett par veckor av sparsamt vattnande (en liten snaps i veckan enligt mannen på TV) så har i alla fall en av mina övervintrade amaryllisar fått en blomknopp. Sweet!

Den dåliga nyheten är att någon verkar vara på väg att ta sig in i vår lägenhet via ett rep från taket. WHAT!?

Vi för ju en ständig kamp med våra blomsterrabatter, som aldrig liksom verkar lika intressanta att hålla på med som grönsakslanden. Nu läste jag precis om ett stiltips som kanske kan lösa problemet för gott: tulpaner och lupiner ska tydligen vara skitfint ihop. Tulpaner och vallmo också tydligen, men jag fastnade för lupin-kombon.

Tänk, nästan vattentät grönska som tränger undan ogräset och minimalt med jobb, förutom massa gödsel till tulpanerna. På våren börjar dom, som en färgflod, sen fyller lupinerna på. Och om man gör som dom säger i The Garden, och klipper ner några av lupinerna redan innan dom blommat, så kan man förlänga säsongen länge, länge.

Jag läste precis i The Garden att små saffranskrokus-lökar ska planteras 15 centimeter djupt! Stört va? Om man planterar dom grundare riskerar man att bara få ett gäng gröna strånkar.

Jag köpte lite saffranskrokus tidigare i höstas, och som av en slump råkade jag nämna det för iranskan som har blomsterhandeln där vi bor. Jag vet inte riktigt hur det funkar, men iranier får tydligen ta med sig hur mycket saffran som helst ut ur Iran – det är tydligen sjukt billigt där – medan det finns begränsningar för utlänningar. Så varje gång iranier hälsar på i hemlandet så ger släkt och vänner saffran som avskedspresent. Hur som helst, min blomstergranne berättade att nu hade saffranspriset gått upp jättemycket där också, eftersom torkan gjort att skördarna förstörts. När jag då sa att jag skulle starta odling här och att vi kunde bli rika tittade hon på mig som om jag sagt att jag skulle börja föda upp enhörningar ungefär.

Men nu stod det ju alltså i The Garden att saffranskrokusar faktiskt funkar i england, och att den blommar på hösten. Dessutom ska dom planteras i augusti, så där träffade jag rätt men jag satte dom långt ifrån 15 cm djupt. För att öka mina chanser kommer jag att toppa upp med halm och hålla tummarna hela vintern.

Som två ouppdaterade panchisar – eller kanske ännu hellre som två opålästa, livsstilsodlande, nyrika hammarbysjöstadspersoner – var jag och mannen ute och HÖSTGRÄVDE i helgen. Där stog vi och vände kockor, störde maskar och öppnade upp för näringsläckage som om det inte fanns någon morgondag. Och jag måste erkänna, det var liksom väldigt… tillfredsställande. Jag fattar varför ordningsamt folk envisas med att göra det.

Men vi hade en bra ursäkt – vitlökssådden. Det blev en dubbelrad, med 10 centimeter mellan både klyftor och rader (varför ska det vara 10 mellan klyftorna och 40 mellan raderna? Det är helt obegripligt tycker jag), och klyftorna 4 cm ner i marken. Dessutom puttade vi ner gödsel, torvmull och stenmjöl. Och för att smöra lite för maskarna så toppade vi hela härligheten med halm. Visst ser det sjukt ombonat ut? 

I somras lånade jag ut min Runåbergsfröer-katalog, där jag kryssat för allt jag köpt, och eftersom jag har närminne som nån av killarna i Dude where’s my car? har det varit en massa spännande överraskningar nu när grönsakerna börjat bära frukt. Som med den här pumpan till exempel. Jag har väntade förgäves på att den ska bli orange. Det hände aldrig. Så nu för några veckor sen startade jag pumpaskörden (börja med att ta bort bladen runt pumpan så att solen kommer åt, låt den stå så ett tag, skörda sen pumpa + stjälk, och låt ligga framme och torka i solen innan du tar in den).

Jag har runåbergsgooglat hela morgonen, och jag har kommit fram till att det borde vara en Buttercup-pumpa. Om jag känner mig själv rätt har jag säkert valt grönsak efter snyggast namn.

Nästa steg i researchen var tillagning, och jag ÄLSKAR babelfish-formuleringarna på den här amerika-svenska sidan. Syntaxen låter så oerhört trovärdig när det kommer till pumpa-recept, eller hur? Lyssna bara:

”Den Buttercup’s kött kan tendera mot torrhet, ett fel som är lätt kompenseras med matlagning metod.”

I love it!

Den matlagnings-mellanslag-metod som jag tänker använda är ugnstekning.