Bloggat om jordbruk

Varför allt är som det är

150215 av pushingdaisies

Upp till kamp! (det måste varit här nånstans – i slutet av 1800-talet – som min kärlek till getyoghurt började)

Jag lyssnade precis på Po Tidholms lilla krönika i Godmorgon världen på P1, om mjölk, och tänkte att den handlade om typ allt kommersiellt jordbruk i Sverige. För visst är det som om vi tänker att allt är som det är just nu – stora, större och större, bondgårdar som producerar identiska produkter till precis hela Sverige – för att de måste vara så? För att det liksom finns nån sorts naturlag som säger att bönder VILL det och att bondgårdar MÅSTE vara helt identiska (samma kor som får samma foder och samma sjukdomar och samma mediciner).

Och jag blev så lycklig när jag lyssnade på Po för att jag än en gång kom på att det det MÅSTE DET JU INTE ALLS DET. Det har blivit så här för att vissa personer – kanske till och med ganska många, på till exempel jätteföretaget Arla, samt till exempel regeringen – har BESTÄMT det. Fattat beslut i den riktning. Genomdrivit besluten på stor skala. Och skapat ett jordbruk som ser ut som det gör idag.

Alltid när man säger saker som “Tänk om vi hade småbruk som försörjde sin omedelbara omgivning och som grannarna kände sig involverade i, vad kul och bra det vore!” så svarar folk “Nämen det skulle vara HELT omöjligt att tvinga bönderna till det.” Men bönderna är tvingade att göra saker HELA TIDEN. Till att överge sina små tegar till förmån för stora, sammanhängande jordplättar. Att strömlinjeforma och pastörisera (visst är det så att en bonde inte ens får sälja spenvarm mjölk till mig även om jag traskar upp på henoms gårdsplan?). Till att bli bidragssökare istället för hantverkare. Men bara för att resultatet skulle bli mjukis-positivt och idealistiskt så verkar förändringen omöjlig.

Men det är den inte.

Dags att börja korta in tyglarna på Arla känner jag.