Bloggat om mat

Du vet det där avsnittet av River Cottage när Hugh träffar en kompis från södra Frankrike som tar med honom ut på mussel-plock i havet? Sen samlar hon torra tallbarr och brer ut över ett stenbord utomhus, placerar ut musslorna i en solfjäder-form, tuttar på och det bara WOOF! Sen är musslorna klara att äta.

DET avsnittet har hemsökt mig och flera vänner ända sen det sändes. Därför samlades vi i en uppvaknande trädgård i Gamla Enskede i helgen med två nät musslor och en plan.

Vi började med att lägga upp musslorna, omlott, precis som hon på tv, på stora grillens galler. Sen pulade vi ner en jävla  massa marsvinshalm i botten på grillen, slog på några skvättar jack daniels och tuttade på. Det sa inte WOOF. Det sa mer liksom, faaaah fjutt. Vi blåste på höet tills vi var blåa i ansiktet, några tappra eldslågor slog upp och vi kastade på locket för att röka in musslorna. När vi plockade upp locket, några minuter senare, hade några tappra musslor öppnat sig, och var faktiskt riktigt varma inuti. Och de smakade, herre vad de smakade. Ljummet och salt och rökigt, alger och grädde. Jag kan ibland vara lite rädd för musslor, men de här var liksom så mycket mer MAT och inte alls bara ett föredetta levande tuggummi.

Efter enormt många fler experiment kom vi fram till att det vi skulle gjort från början var följande:

• Tänd grillen som vanligt, med kål.
• Förbered musslorna och lägg upp på gallret.
• Snabbt som ögat, strö över några nävar rökflis och kasta på marsvinshöet.
• På med musslorna och låt dom vara i elden ett litet tag.
• På med locket och låt dom rökas in ett litet tag också.
• Slit av gallret innan de hunnit bli gummiaktiga, och servera direkt till alla som står runt omkring och hoppar på stället för att de är så uppspelta.

Och om du undrar på vilket sätt det här har med odling att göra så är det ju att man, liksom, kan odla musslor. Typ. I alla fall i teorin.

Äh skitsamma, det var ASgott!

Grymt lök-tips i senaste numret av Allt om Trädgård:

Köp överblivna, utreade jullökar nu på senvintern. Dom gröna, växande lomsterlökarna tar sig lättare än dom där torra lökarna på hösten. Ha löken inomhus under våren, och när tjälen gått ur marken planterar du ut dom.

Jag älskar det här tipset eftersom jag nästan alltid glömmer att plantera lök på hösten. Det är alltid så mycket annat då, och ibland kan man vara lite – vågar jag säga det? – mätt på odling på hösten. Dessutom kan jag inte vara den enda som trott att jag köpt en påse lök på hösten bara för att upptäcka att det jag egentligen köpte var en påse lökformat damm. Nu ser man klart och tydligt vad det är man handlar, och vilket skick löken är i. I loves it!

Här är ett annat lökigt tips. Det är en sorts fransk lökpizza som är helt grym – både söt och salt, oljig och tuggig. Jag orkar inte skriva av receptet, men jag tror att det syns helt ok om man klickar upp bilden stort. Tricket är att steka löken riktigt försiktigt, riktigt länge.

Enda sättet att stoppa den – är i munnen!

Languagessv>sv YahooCEerror

kälen

Jag är ju inte mycket för pynt, men nu har jag lyckats göra såna där pyntiga isbitar, med blommor och bär infrusna i, som kvinnor i trädgårdstidningar lägger i glasen på sina sommarfester. Enda skillnaden är att isbiten är vår frys och pyntet i isbiten är allt vi skördat under sommaren. Därför rejdar jag nu frysen för en avfrostning, och turen har kommit till rabarber.

I Mad der holder, det där extremt danska matlagningsprogrammet gjorde Camilla Plum, en av världens danskaste kvinnor, en rabarberchutney som lät god. Här är min egen översättning. Med reservation för fel. Danska är fan helt omöjligt.

Rabarberchutney med lakrits

Passar till ost eller curry, eller vilket kött som helst, om man är lagd åt kadaver-hållet.

Ingredienser

2 kg rabarber
600 g -1 kg socker
2 dl äppelcidervinäger
stor kanelstång
1 msk. hela korianderfrön
10 kardemummakapslar, lätta krossade
1 msk. spiskummin, hel
2 lagerblad
4 msk. skårad lakritsrot
2-3 torkade chili
2 muskotblommor
5 lång peppar (vad fan är lång peppar för nåt? Är det såna där peppar-liknande paprikor?)
2 msk. hela senapsfrön

Laga:

Häv ner allt i en lång panna, rör runt ordentligt (Camilla gör det alltid med händerna) och ställ i ugnen på 175°.

Låt allt vara, nu ska det bara stå och koka in och götta till sig. Håll ett öga på pannan så att inget bränns. Det borde inte ta ens en timme.

Om du ser att något börjar brännas lägger du över folie, men bara löst ovanpå.

Efter 30 minuter kan du smaka av med mer socker/vinäger, om rabarbern är mycket sur kan du behöva gå upp på hela 600 g socker.

Häll chutney i burkar som steriliserats i ugnen på 150° i en halvtimme. Skålla locken i kokande vatten.

KLART!

Hugh Fearnley-Whittingstall och River Cottage är tillbaka på SVT! Why haven’t i been informed!?

Måndagar 18.15, eller på SVTplay där jag upptäckte det. En av de saker jag älskar med Hugh och Det goda livet är att han är som en parodi på Jamie Oliver. Ok visst, Jamie Oliver känns ungefär lika äkta som femkronors saffran i Marocko, men han verkar ändå ha någon sorts idé om vilka ”vanligt folk” är. Hugh, som gick på Etons pojkskola när han var liten, befinner sig på en så hög social nivå att arbetarklassen bara är en prick på horisonten bakom honom. Jamie omger sig med härliga ”lads” som gillar öl, fotboll och ryggdunkar. Men när Hugh castar lite riktigt folk så är det fetton från englands heroinhuvudstad som säger saker i stil med ”Ah’ll eat anyfing, crisps and bacon and and and crisps…. Yeah, anyfing really.” Jag älskar det. Dels så säger det något ärligt om vad Hugh och hans producenter tror att vanligt folk är, och dels säger det något ärligt om hur vanligt folk faktiskt är. Folk är inte smarta och härliga och kärnfulla hela tiden. Vi är sunkiga också. Och om Hugh hade framställts som nån sorts superperson hade det så klart varit obehagligt, men han misslyckas ju med saker hela tiden! Tappar ärtorna till ärtsoppan i leran (och maskerar det genom att bara skölja av dom och inte säga nåt), spiller, misslyckas med kycklingen, bränner brödet, blir lurad av sina kompisar.

Sen älskar jag även det där ”Can i eat it?” som han säger hela tiden. Om allt. När teamet är och hälsar på en lama-farm till exempel. Det påminde mig  om det där avsnittet av Trädgårdsfredag när Mandelman visar att det går att äta typ asp-blommor eller nåt. Han böjer bara ner en gren på trädet och betar en tugga. Sen tittar han på grenen och säger, ”Oj, här sitter det en halv spindel.”

Finaste receptet i senaste avsnittet var en pumpapuré gjord på pumpa i ugn, kryddad med en mix av salvia, timjan och hackad vitlök. För folk, som Hugh, som gillar att äta kadaver, kan man lägga till kammusslor och bacon.

Jag är bevisat opysslig – det är inte tummen mitt i handen, det är liksom en hel hand mitt i handen – men nu har två saker hänt som får mannen att kalla mig ”Den nya Ernst Kirchteiger”. Dels ska jag vara med i väldigt fin tidning och prata om odling (spänning!) och dels har jag uppfunnit mitt eget Redlove Era-äppelmos.

I förra veckan märkte jag att Svenska Äpplen-backarna på affären gått från 12 stycken till typ två, och fick panik. Jag köpte på mig rejält med små sura äpplen och två stycken trinda Ingrid Marie som var så sammetsaktigt mörkröda att de nästan gick i svart. Jag skalade alla äpplen till moset, så där som man ska, men behöll Ingrid Marie-skalen och strimlade dom fint. Sen lät jag de röda strimlorna koka med i resten av moset (som jag bara gjorde som vanligt). Et voila, ett äppelmos så knalligt rosa att det fick hälsingepappan att säga ”Nämen det här är ju fel!”.

Spexigt!

Det är kanske inte slap my ass and call me Einstein-läge, men inte så illa för nån med handen mitt i handen.

Gurkört är ju helt klart en frän växt, men ibland, när det tagit 20 minuter att pilla loss en handfull små blå blommor som sen vägrar ligga kvar på mackan, kan jag känna att den är lite… överskattad? Jag vet att alla humlor där ute protesterar nu, och jag skulle aldrig drömma om att göra mig av med gurkörten. Så nu, äntligen, har jag hittat ett recept på gurkörtsblad!

Skörda de allra första bladen som kommer på våren. Riv några övervintrade mangoldblad också (halm runt mangolden gör att vår kommer tillbaka och blommar andra året). Förväll mangolden och fräs vitlök i en panna. Lägg den förvällda mangolden och råa gurkörten i pannan med vitlöken och fräs alltihopa i några minuter till. Klart!

I somras lånade jag ut min Runåbergsfröer-katalog, där jag kryssat för allt jag köpt, och eftersom jag har närminne som nån av killarna i Dude where’s my car? har det varit en massa spännande överraskningar nu när grönsakerna börjat bära frukt. Som med den här pumpan till exempel. Jag har väntade förgäves på att den ska bli orange. Det hände aldrig. Så nu för några veckor sen startade jag pumpaskörden (börja med att ta bort bladen runt pumpan så att solen kommer åt, låt den stå så ett tag, skörda sen pumpa + stjälk, och låt ligga framme och torka i solen innan du tar in den).

Jag har runåbergsgooglat hela morgonen, och jag har kommit fram till att det borde vara en Buttercup-pumpa. Om jag känner mig själv rätt har jag säkert valt grönsak efter snyggast namn.

Nästa steg i researchen var tillagning, och jag ÄLSKAR babelfish-formuleringarna på den här amerika-svenska sidan. Syntaxen låter så oerhört trovärdig när det kommer till pumpa-recept, eller hur? Lyssna bara:

”Den Buttercup’s kött kan tendera mot torrhet, ett fel som är lätt kompenseras med matlagning metod.”

I love it!

Den matlagnings-mellanslag-metod som jag tänker använda är ugnstekning.

Jag har berättat om Lorenza De’medicis fullkomligt osannolika bok Frukt – En Passion föut. Om en receptbok om frukt kunde vara en dragqueen skulle Frukt – En Passion vara RuPaul. Bilderna är totalporriga och recepten är helt och hållet olagbara om man inte är 90 bast och bor på ett slott i södra Italian med en egen souschef.

Men när jag snodde åt mig en påse gråpäron ute på området upptäckte jag att päronrecepten i boken var helt ödmjuka och skitenkla. Woho! Igår bytte jag ut päronen i det här recepten mot fina, rosa, svenska äpplen, och bjöd två väldigt imponerade personer. Det är den lilla knycken i slutet, när man vänder hela skiten upp och ner och får en rosa, ångande, smördoftande kupol på bordet, som gör susen tror jag.

Päron Tarte Tartin

• 90 gram smör
• 6 msk socker
• 4 matpäron, skalade, halverade, urkärnade
• smördeg, upptinad

Lorenza vill ha osaltat smör, jag körde vanligt. Hon (han?) skalar sina päron, jag lät skalet vara kvar på mina äpplen för att kakan skulle bli rosa. Jag gjorde spår med en kniv bara, så att skalen sprack upp när äpplena blev varma. Täck botten på en rund pajform med smöret, strö över socker, lägg i frukten med den runda sidan neråt. Hacka en frukt och fyll upp i utrymmet mellan halvorna.

Ställ formen på spisen på låg värme tills sockret börjar karamelisera sig (jag vet inte vad det betyder, men jag lät den stå och puttra ett tag bara). Låt pajen svalna innan du täcker den med smördegen. Grädda gyllenbrun (ca 30 min) och låt svalna.

Precis innan servering ställer du pajen på spisen igen, på hög värme. Låt den stå några minuter tills karamellen smält. Vänd sen up den på ett fat (varning för hett, smörigt socker) och servera.