Bloggat om politik

Stockholmare: Missa ej!

130513 av pushingdaisies

För ett tag sen fick jag en kommentar här på bloggen om de läskiga, läskiga EU-reglerna som vill styra vem som får sälja – eller möjligtvis till och med ge bort – fröer. För mig är de här nya reglerna som skräckfilm på riktigt, och därför känns det så passande att Fobo döpt sitt kommande fröseminarium till “Hotet mot fröet”. Som “Hotet från underjorden” typ, fast tvärtom!

Det händer i övermorgon, onsdag 15 maj kl 18.30, på Norrtullsgatan 12 N, i Studiefrämjandets lokaler, och kommer att handla om just EUs frölag, men även GMO. Mer info på affischen på affischen här nedan.

Seminariet är öppet för alla, men du måste föranmäla dig till kjell.eklind@studieframjandet.se för att få en portkod som du behöver för att komma in.

Under pausen blir det också ett helt rebelliskt fröbyte. Passa på nu, innan vi är förpassade till mörka gränder runt Sergels Torg…

Bevara jorden jordlig

130405 av pushingdaisies

Elinor Ostrom är den första och enda kvinna som fått nobelpriset i ekonomi (2009 var det). Hon älskar spelteori och matjord och har studerat hållbara, framgångsrika jordbruk runt om i världen för att utifrån det formulera en gäng regler som skulle kunna förhindra att vår livsmedelsindustri rånar oss blinda.
Ungefär såhär ser Elinors plan ut (tolkad av en person som to this day inte fattar vad spelteori är, ie. jag):

1. Reglera uttagen. I Europa finns svintydliga regler om vem som äger vad när det kommer till mark och jord. På samma sätt behövs det också gränser för hur mycket man får plocka ut ur jorden, och när. Det skulle också innebära regler kring hur man använder konstgödsel och -bevattning.

2. Balansera uttagen mot insättningarna. Den som plockar ut mer ur jorden måste också finna sig i att ge ett större bidrag tillbaka. Att bygga upp jorden igen ska inte vara något som bonden i ensamhet ägnar sig åt, alla i matkedjan måste delta i återuppbyggandet av matjorden. Genom till exempel kompostering och solidariska priser.

3. Kollektivitet. Konsumenter och producenter behöver sluta sig samman kring den här frågan, de inblandade måste ha möjlighet att påverka besluten och den fria marknaden där alla kämpar mot varandra måste sluta bete sig som en buffel i porslinsaffär som ensam får diktera alla regler och förutsättningar.

4. Övervakning. De som ser till att reglerna följs måste själva vara användare, som det till exempel redan fungerar med Krav och Demeter.

5. Sanktioner. Alla måste veta i förväg vad som händer om de gör fel, och ju mer fel de gör desto värre blir det. Så här: om du besprutat, konstgödslar och konstbevattnar mycket nedgraderas din gröda på ett sätt som gör att du måste ta ut ett högre pris för att få ut samma förtjänst för din grönsak. Det skulle alltså bli dyrare, inte som idag billigare, att bete sig illa.

Vad allt det här kokar ner till är ju POLITISKA BESLUT. Konsumentmakt är i det här fallet en dimridå.
Åh, tänk vad härligt det kommer vara i framtiden när man inte längre behöver stå i mataffären och med akut blodsockerfall och, via huvudräkning, försöka komma fram till om en växthusodlad närproducerad gurka har fler eller färre koldioxidfotsteg än en utländsk men frilandsodlad, båtfraktad morot! Bara ta den billigaste och veta att den, helt logiskt, är den smartast odlade.

Stadsodling – ett rant om grönsaksnoja

120317 av pushingdaisies

Hej här kommer ett rant som svar på en enkel fråga i kommentaren till senaste inlägget.
En av de vanligaste frågorna när man pratar om stadsodling brukar handla om just avståndet till närmaste väg. Vilket är en helt legitim fråga. Det är klart att man inte ska odla under dåliga förhållande, eller på nån gammal industrimark där kvicksilvret står som spön i backen.
Men så här brukar jag tänka med stadsodling: vad vet vi egentligen om hur grönsakerna vi köper odlats?
Med allra största sannolikhet växer de nära en väg eller flygplats för att transporten ska bli så billig som möjlig. Åk bil genom södra Sverige och du kommer att ha en utsikt av grönsaksfält åt båda hållen. Potatis, majs, lök, bönor, jordgubbar. Och det är i Sverige, där gamla lager av utfasade bekämpningsmedel varit slut i många, många år. I andra länder, där förbuden kommit senare, jobbar man fortfarande på att tömma sina lager…
Så förutom det – förutom att köpegrönsakerna med största sannolikhet vuxit ÄNNU närmare en väg än vad dina egna stadsodlade grönsaker – så finns alltså även de här variablerna att förhålla sig till: jord, gödsel, vatten.
Hur ser gifterna i jorden ut där de köpta grönsakerna odlats? Om det är en grönsak som inte kommer från Sverige kan det vara allt från gammal DDT till utbrunnet uran.
Och hur har de gödslats? Är det nåt skumt konstgödsel? Eller om det är kogödsel, vilken typ av insektsmedel/ogräsmedel/svampgift har kornas foder besprutats med? Och vilka mediciner har de fått?
Hur har grönsakerna vattnats? I ett stilla duggregn av rabiessmittade vildhundars dregel? (Ok, nu tappade jag det, men du hajar poängen)
Alla de här sakerna har du full koll på när du odlar grejer i stan.
Så även om det bara handlar om tre månader om året så är det i alla fall tre månader när du med säkerhet kan stryka DDT, teslor och rabiesdregel från listan över lunchingredienser.
I höstas sändes en jättefin och konkret och konstruktiv debatt i programmet Odla med Stadsgrönt, som egentligen inte alls handlade om just det här ämnet, men ändå kanske lite. För mer inspiration om möjligheterna kring stadsodling, lyssna på det HÄR.

Det kom ett brev på posten…

110621 av pushingdaisies

Med den här spännande boken!

Possum Living – How to Live Well without a Job and with (Almost) No Money av Dolly Freed. Skriven av Dolly när hon som 18-åring bodde tillsammans med sin pappa på en gård på landet och strävade efter att så långt som möjligt stå utanför samhället. Den innehåller allt ifrån tips på hur man lagar egna bön-snacks och gör sitt eget vin, till hälsokurer (de flesta går ut på att man ska dricka hembränt) och hur man hotar lokala tjänstemän på ett tillräckligt subtilt sätt för att det inte ska bryta mot lagen.

Sommarläsning much!?

Sommarjobb

110610 av pushingdaisies

Nu är jobbet på modetidningen gjort, och jag är tillbaka i det jag valt att döpa till mullvadslivet (dels eftersom jag är jordig hela tiden, men även på grund av en jättespeciell åkomma som drabbade mig precis första veckan är jag började jobba på kontor igen: jag fick ont i hela ansiktet för att det var så ljust…).

Jag hade tänkt göra ett inlägg om de fantastiska Alexander Mcqueen-tofflorna jag helt enkelt blev tvungen att köpa under tiden jag jobbade, om hur jag ofta hatar när kläder och designers imiterar natur, för att det alltid känns så falskt och kontraproduktivt (hello plastblommor, en naturimitation gjord av olja. För att citera mig själv (vilket är något av det mest irriterande man kan göra): det är som att vara otrogen mot naturen med hennes onda tvilling). Hur jag hatar när folk använder naturen som pynt utan att ha någon som helst förståelse för vad natur är. Men hur Sarah Burton verkar förstå allt vad naturen innehåller – eller i alla fall de delar som jag tycker är viktiga, och som så många andra jämt verkar glömma – förfallet, kaoset, det vilda, oberäkneliga, ibland kusliga. Hur sex och död är en ständigt närvarande del av naturen, och att det är de delarna som är de mest intressanta, inte, jag vet inte, förgätmigej-mönster. Alexander McQueen S/S 2011 har tagit typ allt jag tycker är vackert och spännande med naturen och förvandlat det till kläder jag vill ha mer än något annat.

Men det inlägget tänker jag inte göra. Istället tänkte jag bara berätta om mitt nya sommarjobb: att vattna grannarnas blommor.

Jag tog första passet nu imorse, och hittills verkar allt under kontroll.

Så här såg det ut.

 

 

 

 

 

 

Utsikten från takterrassen. Åh city.

Totalvägra fröförbudet

101116 av pushingdaisies

Om den där tossiga remissen ändå skulle gå igenom finns det alternativa lösningar. Förbud är ju en av de allra bästa anledningarna till olydnad.

Här några kryphål som mannen och jag fantiserade ihop när han inte orkade lyssna på mitt gnäll längre.

  1. Småfirmorna startar medlemsklubbar. När man betalat medlemsavgiften får man välja ett visst antal frön, gratis. Ingen fröförsäljning = inget behov av att registrera fröerna.
  2. Firmorna börjar sälja påsar istället för fröer. Fröerna får man med i påsen som en bonus, som pynt typ. Lite som när man beställer en prenumeration och får en väska på köpet. Jag vet faktiskt redan en icke-odlande modemedveten person som köpt Runåbergsfröer bara för påsarnas skull.
  3. Fröfirmorna skänker bort fröer. Och ber istället om en frivillig donation för att kunna fortsätta verksamheten. Det låter idealistiskt och omöjligt, men den här metoden kan faktiskt fungera. En restaurang i Berlin drivs på det sättet och en fransk fröfirma gjorde just så när reglerna infördes i frankrike.

Och under tiden kan vi alla lyssna på DEN HÄR EBBA GRÖN-LÅTEN. Texten kanske inte passar helt perfekt in på frö-olydnad, men jag tänker mycket på Jordbruksverket när Fjodor sjunger om “Små gröna as”.

Världens bästa pak choi?

101115 av pushingdaisies

Nyskördad pak choi i november. Samt fem iskalla små fingrar.

Morgonfrosten smälte bara bort från bladen, och på eftermiddan såg de så här fina ut

Gud vilken lättnad att alla fick spel över Jordbruksverkets nya remiss, som i Svenskan imorse till exempel. Senaste veckan har jag nervös-tjattrat om frö så mycket att mannen inte ens låtsas lyssna längre.

Som den här magiska pak choien till exempel, från Runåberg. Det är den enda icke-hybrid jag hittat i sverige, och jag skördade den sista omgången för lite drygt en vecka sen. Fatta, färska bladgrönsaker i NOVEMBER! Stört. Jag älskar den. Lucky me att det inte är en hybrid, och att jag alltså rent teoretiskt skulle kunna ta frö ifrån den om remissen går igenom och alla härliga, konstiga fröer försvinner från marknaden.

Albano vs. New England

101013 av pushingdaisies

Såg precis den här debattartikeln i Svenskan, som fick mig att börja drömma om hur vårt koloniområde kommer omslutas av vacker arkitektur i framtiden…

Trots att jag gnäller om knäppa tanter och vattensork så älskar jag ju vårt koloniområde. Jag älskar dom övervuxna lotterna, konstnärerna, jättesquashen, ryssarnas grönsakstips, kaprifolen halv sju på kvällen när solen fortfarande är varm och dom knäppa tanterna. Därför har jag, som någon sorts rättshaverist, ringt och tjatat på Exploateringskontoret om att Albano-området “Faktiskt är väldigt viktigt och ett fantastiskt tillfälle att bygga in kolonilotter i ett bostadsområde” och “Tänk på alla studenter som kan odla sina egna grönsaker.” Jag tror att jag till och med sa något om att vi som har koloniområdet precis bredvid inte har något ALLS emot att hjälpa till med organisationen.

Just nu är det alltså ett asfalterat katastrofområde, men vid något tillfälle kommer det att exploateras, bindas ihop med universitet, och ge cirka 5.000 nya bostäder. Och nu läste jag precis den här härliga artikeln i Svenskan. En växttunnel över roslagsbanan för insekter? Gröna tak och fasader? Kolonilotter – just kolonilotter – insprängda mellan husen? Hallelulja!

Allt hade varit bättre än fantastiskt om det inte varit för den där enda meningen, precis i slutet. “Vissa arkitektskisser som Stockholm stad låtit göra visar på mer byggnader än grönska, en motsats till de idébilder projektgruppen för Albano tagit fram.” Hade det inte varit för den meningen, och för att en av mina “källor” (ha, jag har en källa, som en riktig journalist!) säger att de skisser han sett mest bara är hus med enstaka träd emellan, hade ingen varit lyckligare än jag.

Men ett tag till kommer jag att tro på visionerna. Och jag kommer dessutom att lägga till mina egna:

Tänk dig en lördag i slutet på november. Den första snön har precis fallit, marken är frusen, det är tidig eftermiddag, gatljusen har precis blinkat igång i den centrala parken i nya Albano har vintermarknaden precis öppnat.

Luften är klar och kall, halmbalar står utställda som långbänkar och i stånden kan man köpa skållhet pumpasoppa, glögg och varm rom kryddad med osaltat smör och kanelstänger. Kulörta lampor hänger i träden, och överallt står studenter och odlare, gamlingar och småttingar och professorer och forskare och pratar, tuggar på kanderade vinteräpplen och värmer händerna på brasorna som brinner i stora tunnor här och där. I ett hörn spelar en gatuorkester, och runt om alltihopa är det fler bås, bodar och stånd. Där kan man kasta bollar på flaskor, köpa lotter, torkade äppelringar, stora burkar med romtopf och picklade gröna tomater, och allra längst bort sitter en stor lurvig hund som spår din framtid i kort (ok, den sista grejen snodde jag rakt av från Gilmore Girls).

Hade inte det varit alldeles, alldeles underbart?