Bloggat om potatis

Kolla, det är en tomatis! Nej jag vet en POMAT!

131129 av pushingdaisies

Jag visste att brittiska odlare har hållt på och experimenterat med ympningar mellan olika sorters tomater, typ ympat in en fin körsbärstomat på nån kraftig, vanlig tomatrot. Jag har aldrig riktigt vetat varför, men dom håller ju på med så mycket grejer där borta.

Men sen händer det här.

Dom kallar det för en “TomTato”. Jag kallar det för Pomat. En körsbärstomat ovan jord och en potatis under jord. Lite oklart vad syftet är med den här sjuka, sjuka grejen, men man måste älska alla grönsaker som ser ut som om dom rymt från Dr. Moreaus ö.

Månadens, nej, årets roligaste!

111031 av pushingdaisies


I helgen var vi på lotten för att fylla den här lilla hundhagen med förr-förra årets fina kompost. De lite grövre, oförmultnade bitarna längst ner så det blir luftigt och genomsläppligt och så den smuliga matjorden högst upp. Vi började gräva i komposten och först var det så här, “Oj här ligger det en mandelpotatis, den måste nån annan kastat hit, vad dråpligt.” Sen var det så här, “Oh my god, hela komposten är smockfull med mandelpotatis!” Varför mandelpotatis? Vem vet! Kanske hade vi en kräftskiva för två år sen med mandelpotatis och kastade några gröna på komposten. Men helt klart är att de stormtrivts.
Det betyder så klart att det är för låg temperatur i min kompost, men jag bryr mig faktiskt inte. Jag fick fem kilo mandelpotatis utan någon som helst ansträngning! Mysteriet är så klart att vi inte sett någon blast alls, men whatever.
Det är inte den allra godaste potatis man någonsin ätit. Det kan ju bero på att några av dem redan börjat gro, men även på att vi faktiskt inte har någon aning om vad det är för sort. Men det har även fått mig att komma ihåg vad härligt det är med riktigt rustik potatis, sån man måste skala. All potatis nu för tiden är så färsk och skallös.
Det här betyder ju DESSUTOM att potatis alltså går jättebra att höstså! Så det har vi gjort nu. Några av de nyfunna potatisarna kastade vi i den nya komposten, och några planterade vi ordentligt i ett land.
Woho!

Och svaret på den stora frågan om livet, universum och alltihopa är…

110821 av pushingdaisies

Inte 42, utan ROCKET!

Hallelulja, vi har hittat potatissorten som ska följa oss livet ut. Efter att ha gått igenom överbliven potatis från hälsinge-pappans källare (neutralt god), hajpade amandine (mesig, inte tillräckligt mycket potatissmak), på restaurang upptäckta maris bard (fantiskt god, men med avkastning bestående av en bakpotatis per planta) hade vi i årets smaktest kommit fram till maris per (eftersom maris bard var slut hos Larsviken) och rocket (eftersom asterix var slut den med. Jag var sent ute, ok?).

Rocket vinner, helt utan tvekan, överlägset. Fine att det inte varit ett fantastiskt potatis-år, men maris per gav små, nästan beska potatisar, med så mycket stärkelse att det blev långa trådar på kniven när man skar den. Ischa.

Rocket däremot (åh rocket) gav vackra, runda matt-beiga potatisar, med ett ganska tjockt skal som inte går sönder när man borstar dem. Potatisen är lite känslig för kokning, så man måste passa, men sen smakar den ljuvligt. Alla som vi testat den på (och det är många nu) håller med. Den smakar liksom smörigt, nästan lite salt, och väldigt fylligt. En vän föreslog att den smakar som potatismos, jag håller med, och vågar till och med föreslå potatisgratängs-smak. Hur mycket närmare kan man liksom komma att odla ett läsk-träd? Färdig potatisgratäng, bara att gräva upp och koka. Nåt färdigmatmärke skulle kunna sopa mattan med den om de visste…

Till vänster rocket, till höger maris per - avkastning från en planta var

Smaktest CHECK

100807 av pushingdaisies
Första maris barden är uppe nu. Två saker:
  1. Mängden. Den är väldigt förvirrande. Det här är liksom hela skörden från två ruggar. Men det verkar å andra sidan alltid bli i alla fall en bautapotatis på varje rugge. Bautapotatisen blir så stor att jag och mannen tillsammans inte lyckades äta upp två stycken under smaktestet/middan. Det blev en halv över.
  2. Smaken. Herr. E. Gud. Maris Bard är allt det jag hoppades att Amandine skulle vara och mer. Robust, gräddig snarare än smörig, silkig utan att vara inställsam och med så mycket potatissmak att inte ens en kedjerökande österbottensbonde från 1800-talet skulle kunna låta bli att le.
Hail Maris Bard!
Ps. Det enda man måste tänka på är kokningen. Två minuter för länge så faller den sönder i molekyler. Ångkokaren funkar faktiskt allra bäst.